Historien om glasets uppkomst i det forntida Egypten börjar i öknen. I sanden fann man ökenglas, oregelbundna glasklumpar, ljusgula till färgen och mjukt rundade av vindens erosion. Det bildades troligen av meteoritnedslag som skapade en hetta så intensiv att sanden smälte.
Med vetskapen att detta magiska material kunde skapas ur sand utvecklades ett mycket tekniskt avancerat glashantverk. De tidigaste föremålen var pärlor och inläggningar i t.e.x. smycken. Genom att tillsätta metalloxider skapades olika färger. Kobolt gav en djupblå färg. Järn, grönt eller brunt. Koppar, blått och turkost. Mangan, lila och svart. Tekniken som användes för att göra små flaskor kallades kärnformning vilket innebar att en kärna av lera och organiskt material formades kring en metallstav. Smält glas lindades runt kärnan och jämnades ut genom uppvärmning och rullning. När glaset svalnat skrapades kärnan ur. Kvar blev små glasflaskor för oljor och parfymer.
Hantverkarna arbetade nära hovet och templen. Kunskapen var hemlig och fördes endast vidare i slutna kretsar.
När glasblåsningen senare spreds över Medelhavet förändrades tekniken dramatiskt. Egyptens glashantverkare lade dock grunden, förståelsen för hur glas kan smältas, färgas, formas och kylas kontrollerat.
Idag kan vi se tekniken i modern arkitektur och konstglas, men kärnan i skapelsen är densamma som för tusentals år sedan; sand, eld och tid.
Jag har haft förmånen att under flera resor till Egypten studera glaset där det en gång föddes. Längs nilen fanns förutsättningarna. Sanden, natronet från öknens saltsjöar och en teknologisk kultur som redan behärskade keramiska ugnar och metallbearbetning. Klimatet var också av stor betydelse. Den torra luften bevarade glas som annars skulle vittrat.
Samlingarna på Egyptiska muséet i Kaio vid Midan el-Tharir visar föremål som är så tekniskt väl utförda att de kunde varit gjorda idag. Jag tänker på den skicklige glashantverkaren som formade, färgade och bedömde glasets värme utan termometer. Här står jag tre tusen år senare och ser samma yta, samma våg i glaset, samma lilla ojämnhet där en glassträng möter en annan. Det är en mäktig känsla, att se något så skört som ändå överlevt flera tusen år.
Det är en fin tanke att när jag öppnar min egen glasugn deltar jag i och för vidare en tradition som formades i öknens hetta och förfinades i faraonernas verkstäder.